Kickmeyer

Skumbad, Tonic och en rykande cigarett.
Svullna ögon, en sömnlös natt och känslan av att nu är allt slut..

Trodde jag var den starkare av oss, men så var det tydligen inte. För jag är inte stark alls när det gäller honom. Han är verkligen den ende som kan komma åt mig, göra mig fullständigt svag och smältande.
Och det finns ingenting jag kan göra. Förutom att sörja.
Har inte ätit på 2 dagar. Inget bra tecken.
Känslan av vanmakt är fullkomlig. Hans liv klarade sig utan törnar trots att jag försvann. Han mår bra, trots att jag försvann. Allt är precis som vanligt och 4 år raderades på nolltid. Som om det aldrig ens hänt.

Och jag ska åka. Känns jobbigt nu, när jag verkligen fattar att jag ska lämna mitt trygga liv här, för något annat. Under lång tid. Jag kommer inte ha någon kontroll över vad som händer i Linköping när jag i Danmark.
Kommer han hitta en ny flickvän? Kommer han sakna mig eller ångra sig? Kommer hans liv vara fulländat i den sekund jag sätter min fot på bussen härifrån?
Och kommer jag överleva det här? Känslomässigt alltså.. Jag överlevde 2005 men då visste jag att han älskade mig. Att det fanns tid.
Det finns det inte nu.

Var inne på Nordik idag och fick en inblick i hur mitt köpenhamnska liv ska se ut. När jag skaffat ett hyfsat jobb och lya och lever livet. Ljusår ifrån dagens datum.
Jag kan lika gärna leva mitt liv när jag ändå lever. Varför gräva ner sig i känslor för någon som ändå inte bryr sig? som någon sa.
Vi ska kanske ses imorgon. Han kommer antagligen ändra sig. Och även om han inte gör det så kommer det inte bli som jag vill. Jag kommer inte få någon närhet, någon kyss eller en garanti på att vi någonsin ses igen.
Och det suger mer än något annat.

Ikväll blir det 55an my friend. Karin och Carro har änligen kommit hem från Provence.
Och jag behöver verkligen en öl.