Kickmeyer

Herregud.

Sitter och läser gamla inlägg från året som gått. Jävligt kul faktiskt. Inser att jag är rätt bra på att förmedla mig i alla fall.

De första månadernas förväntan, längtan och det brinnande hoppet som följde, sedan kom tvivlet och tanken att jag var mycket bättre än dom. Jag ville inte släppa in. Jag ville inte drunka. Inte igen.

Men tro fan att det kan vara bra att åtminstone ta sig ner i det där kalla, skrämmande vattnet ibland och inte veta om man kommer drunkna eller hålla sig flytande. En liten liten spillra av tro fick mig att plumsa i. Och jag höll mig uppe.

Sanningen är att jag kommer att läsa det här inlägget om ett år eller så och minnas precis vad jag tänkte och kände precis nu. Och kansk är allting annorlunda. Eller så är det bara bättre. Kankse så lägger sig detta inlägg till de hundratals som kommer swkrivas i den här historien. Vem vet?

Jag talar om kärleken. Den berömda kärleken. Den bedövande, luftkramande, ångestliknande, omvälvande och kravfyllda kärleken. Ja.

Kravfylld kommer den alltid vara. Mer och mer för varje år som går. Det vet jag om någon. Det andra, ja det försvinner med tiden.

Men kanske kanske kanske kanske... Kan den bytas ut till någonting annat. Låter det som att Jackie sitter här och predrikar för kärlekens kraft? Har jag helt gått och slagit skallen i något hårt? Mja. Kanske det.

Man brukar ju säga om så många saker - att man inte vet hur det känns förrän man varit med om det. Det är nog helt sant. Jag trodde jag upplevt kärlek. En gång. En endaste jävla gång i mitt snart trettioåriga liv. Men det var bara kraft, en jävla urkraft som sög musten och känslorna ur en för att man var så förbannat naiv. Och godtrogen. Och egoistisk. Ja satan i mig.

Efter allt det där och allt efter så bestämde jag mig för att säga som det var. Jag är fan egoistisk. Och det ska man vara. Utan att inkräkta på någon annan. Och det gjorde jag inte heller. Man kan säga att jag lärde min läxa. Och .. det berömda ordet - förändrades.

För idag kan jag älska. Utan att sluta älska mig själv. Det går att förena. Jag fattar att jag inte är allt. Jag fattar att jag inte är prinsessan på piedestalen. För att jag inte vill sitta där. Och det är helt fucking lovely.

Ja. Nu ska jag inte bli långrandig här. Fast jag redan blivit det.

Tro på kärleken. (Även om jag inte riktigt gör det till 100 % ännu. Men det rör sig framåt. Sakta men säkert.)