Kickmeyer

Här kommer en novell jag skrev i Digitalt Skapande häromdagen. Kul att få skriva igen !

När han fick syn på henne nere vid vägen, tog han ett stort kliv och hoppade på sin cykel och cyklade nerför backen mot gatan så fort han kunde. Bilarna svischade förbi honom när han nådde backens slut och tog sig ut mot vägen. Någon bilist tutade när han kom in i körbanan men det hörde han knappt. Han andades tungt och fokuserade blicken på det mörka lockiga håret tillhörande en tjej med en röd tröja som gick långt fram längs samma gata. Han kände svetten rinna på ryggen, det verkade inte som att han kom ikapp henne. Skymingen började falla, det var ganska kallt i luften och hans andedräkt formade små pustar av rök i luften. Han bestämde sig för att gena över körbanan för att kunna cykla jämnsides med henne och såg sig snabbt om efter billar. När kusten var klar spurtade han med cykeln över körbanorna, han närmade sig bron längre fram och äntligen fick han en glimt av hennes gestalt där framme. Han vinglade till vid åsynen av henne och föll, samtidigt som en bil tutade högt och långt och han några sekunder senare kände hur benen vek sig mot en kall, hård bilfront...

 

Sven vaknade med ett ryck och satte sig upp i sängen. De första sekunderna undrade han för sig själv var bilen som kör på honom var någonstnas, men lugnade sig när han märkte att han satt i sin säng, genomsvettig. Ännu en dröm. Ännu en dröm om henne. Sven lade sig ner igen med en suck. Hur länge skulle han ha dessa drömmar? Hur länge tills han skulle glömma henne? Han lade sig på sidan och stirrade in i väggen. Tänkte tillbaka på hur de träffades och hur hon för alltid gjort ett intyck på honom.

Sven gick på universitetet. Han var en ganska vanlig kille, som i att det inte fanns någonting hos honom som stod ut i mängden. Han var normallång, normalbyggd, hade sandfärgat hår, gröna ögon och jämna tänder. Han hade lagom många vänner, festade lagom mycket och pluggade lagom mycket. Sven passade ganska bra in i gemenskapen, men tänkte ganska ofta på hur underbart det hade varit om han hade varit någon som var mer spännande än han själv. Man skulle återuppfinna sig själv tänkte han många gånger. Visst hade han försökt gå med i olika grupper, provat att spela olika sporter, träffat en del tjejer och provat de sedvanliga drogerna som fanns på campus men ingenting lockade honom mer än det andra.

Ingenting blev av planerna, förrän han träffade Angelica. De träffades på en väldigt grå och tråkig tisdag när Sven var inne på Pressbyrån för att köpa morgonkaffet innan hans första föreläsningför dagen började. Där såg han hur någon satt på golvet bakom ett tidningsstånd och fnissade högt, djupt försunken i en tidning. Hennes fniss fick honom att le medan han hällde upp kaffet men när han vände sig om var hon borta. Senare under föreläsningen hörde han det speciella fnisset igen någonstans bakom sig och han tittade bakåt och såg samma tjej sitta längst bak i salen. Han hade bara en tanke i huvudet, han måste veta vem hon är.

 

När föreläsningen var slut såg han henne i mängden av människor som trängde ur salen och ut i korridoren. Han sprang ifatt henne och såg att hon hade på sig grova kängor, en mörkgrön klänning och en grovstickad, stor kofta. På huvudet hade hon en kabelstickad mössa som fick det röda, lockiga håret att rama in hennes lilla barnliknande ansikte. Hon såg upp på honom med ett frågande uttryck.

• Hej! Sade han med andan i halsen. Han log lite osäkert mot hennes frågande min.

• Hej.

• Jag såg dig inne på Pressbyrån förut idag. Jag visste inte att du gick samma kurs som jag. Han tittade på henne. Hon såg fortfarande på honom med frågande blick.

• Ja? sade hon och började gå bort från honom.

• Ja... Trevligt. Att du går samma kurs som mig. Var var det du skrattade åt?

• Skrattade?

• Ja, inne på Pressbyrån. Du fick mig att le, du har ett fint skratt. Han såg att hon inte verkade så intresserad av att prata med honom då hon drog sig undan från honom mer och mer.

• Du, kul att träffas men jag måste gå, sade hon och nickade kort mot honom medan hon svängde om helt och gick i motsatt håll.

 

Sven förstod ingenting av hennes beteende men kände att han verkligen måste veta vem hon är, nu när hon inte själv verkade vilja berätta det.

Under veckan som följde tog han reda på så mycket han kunde genom sina kurskamrater. Han fick reda på hennes namn, att hon var nyinflyttad och ny på kursen samt att hon inte bodde på campus. Någon hade sagt att hon jobbade i garderoben på en av uteställerna i staden, och det var det som var hans mål när han på lördagen förberedde sig för en utekväll med vännerna. Han tänkte helt sonika gå dit och leta efter henne under täckmanteln att han endast var ute och festade som vanligt.

 

Det tog inte många minuter efter att de kommit in på krogen som han såg henne. Hennes röda lockiga hår stod ut i mängden och hon hade en svart, åtsmitande klänning på sig. Han försökte ställa sig så nära henne som möjligt när han lämnade in sin jacka, för att se om hon kände igen honom. När hon tog hans jacka såg hon på honom och log stort, hon verkade känna igen honom. Sven kände hur det en klump av värme utvecklades i magtrakten och tänkte på hur pinsamt det vore om hon såg att han rodnade.

• Hej. Är du här? Sade hon och blinkade med ögonen.

• Ja. Jag visste inte att du jobbade här. Vad trevligt att ses igen, sade han och insåg hur genomskinligt det lät.

• Jodå, jag brukar jobba lite extra här ibland. Och du är ute och har kul ser jag.

• Ja jo, man måste ju ta en paus från plugget ibland. Sven kände hur han drogs närmare henne hela tiden medan de pratade.

• Sant. Vi kanske ses senare då, jag brukar kunna ta lite raster under kvällen. Kanske ta en öl, så kan jag berätta vad jag skrattade åt.

Hon försvann ur hans synfält och hans vänner började dra i honom. Han gick därifrån till baren som i en dimma, och kunde bara tänka på när hon skulle komma till honom och ta den där ölen.

Efter att ha nobbat flera tejer som sökt hans blickar under kvällen kom insikten som en hård knytnäve i magen. Jag måste ju vara kär, tänkte Sven för sig själv. Han kunde inte låta bli att tycka att det lät så banalt det kunde bli. Han som alltid varit så lagom och vanlig, som alltid varit ihop med tjejer som var rätt på papper, som aldrig lyckades ta sig ur mallen han på något sätt fötts in i. Samtidigt tänkte han att detta var precis det han väntat på. Med Angelica kanske han skulle kunna återuppfinna sig själv. Hon verkade inte vara som andra tjejer, utan mystisk och sluten. Och kanske just därför så åtråvärd. Frågan han ställde sig var hur han skulle kunnna komma henne under skinnet och få henne att tänka på samma sätt som han.

Han satt förlorad i dessa tankar när Angelica satte sig på barstolen alldeles intill. Han ryckte till när han såg henne sitta där, huvudet lutad mot handen, leende.

• Hej! Sade hon glatt. Hur blev det med den där ölen nu då?

• Hej.. Ja, absolut, sade Sven och beställde två öl. Han fumlade lite med sin ölflaska, hon satt så nära honom att han kunde känna värmen från hennes kropp.

• Det var en artikel.

• Va? Sven kände sig som ett frågetecken.

• Det jag skrattade åt. Den där gången du såg mig på Pressbyrån. Det var en artikel jag läste.

• Jaha. Okej. Var det en rolig artikel? Han kände sig dum som frågade, men visste inte vad han annars skulle prata om.

• Inte särskilt kul egentligen. Den handlade om någon jag kände, sa Angelica och drack flera djupa klunkar av ölen.

• Okej, sa Sven och väntade på att hon skulle fortsätta. Det gjorde hon inte. Istället lutade hon sig mot honom och kysste honom.

Några timmar senare när Angelica slutat sitt pass och Sven kunde resa sig från pallen inne i garderoben där han väntat på henne, låg de i hennes säng i en lite tvårumslägenhet inte så långt ifrån campus. Sven kunde knappt tro att han låg där, med den vackraste tjejen han någonsin sett liggandes på hans axel. Han hörde hennes lugna andetag och kände en svag doft av parfymen hon bar. De hade inte pratat så mycket, men för honom räckte det att bara ligga där och finnas till.

• Jag tycker om dig, sa han lågt.

• Mmm.

• Alltså, verkligen tycker om dig. På riktigt.

• Du känner inte mig, sa Angelica med en hårdare ton.

• Det spelar ingen roll. Jag tycker om dig.

• Du kanske inte gör det om du lär känna mig. Om du får veta allt om mig.

Sven reste sig till sittande ställning och tittade på henne.

• Varför skulle jag inte göra det?

Han tittade på henne länge, men inget svar kom. Istället började hennes telefon att ringa. Sekunden hon tittade på mobiltelefonen och såg vem som ringde förvreds hennes ansikte, blev mörkt och argt.

• Du måste gå. Nu.

• Va? Har jag sagt något dumt?

• Gå bara, Sven. Gå.

Sårad och förvirrad gick Sven upp och klädde på sig. Han stannade till och tittade på henne, tvekade. Men Angelica vägrade att ge honom en blick, hon satt bara i sängen med handen krampaktigt runt telefonen och stirrade ner i lakanen. Med en tung suck gick Sven därifrån och promenerade hem.

Dagarna som följde kunde Sven inte tänka på annat än Angelica och vad som hände den kvällen. Varför blev hon så konstig mot honom? Vem var det som ringde henne och fick henne så arg? Han förstod ingenting. Han hade inte hennes nummer, och stället där hon jobbade hade stängt till nästa helg. Han kunde visserligen gå förbi hennes lägenhet nu när han visste var hon bodde men det kändes för desperat. Trots att han var desperat.

Han valde att inte göra någonting åt saken förrän till helgen då utestället var öppet igen, då kunde han gå dit och prata med henne. På föreläsningen dagarna senare letade han efter henne i salen men såg henne ingenstans. Inte förrän flera dagar senare upptäckte han det röda håret i en av korridorerna, och skyndade sig dit. Han kunde inte kämpa mot impulsen att luta sig fram och kyssa henne när han kom fram, men frös till samtidigt som han såg hennes ansikte. Nedre halvan av kinden och käken var svullen och hade blåmärken som gick i svart, illröd och lila. Hennes läpp var sårig och ena ögat lite svullen med en tydlig blåtira på undre ögonlocket.

• Angelica, vad har hänt?! Han stirrade på de hemska blåmärkerna.

• Ingenting, sa hon och drog tafatt med handen över käken, men ryckte till. Hon hade uppenbarligen ont.

• Vem har gjort så här mot dig?

• Äsch, det är inget.

• Men säg! Du fattar väl att det här är mer än ”ingenting”?! Sven var upprörd, han kunde inte förstå vem som skulle kunna göra så här mot henne. Hon hade verkligen fått ordenligt med stryk.

• Jag har varit på sjukhuset, de sa att att det inte var någon fara. Det ser bara hemskt ut.

• Vem?! Sven kokade, och han lät det synas.

• Åh... mitt ex. Men det är ingen fara, verkligen.

• Ditt ex?

• Ja. Den där artikeln jag pratade om. Den handlade om honom. Det är därför jag flyttade mitt i terminen, hit. För att komma bort. Från det här, sa hon och visade med handen mot sitt ansikte.

• Har du polisanmält honom?

• Ja, herregud flera, flera gånger. Det har inte hjälpt så mycket tyvärr. Han hittade mig igen. Och såg att du gick ut från min lägenhet sist. Det gjorde honom inte glad direkt.

• Förföljer han dig?!

• Tydligen. Du, jag vill inte dra in dig i det här. Jag klarar mig. Det är bättre att vi inte ses mer, du kommer bara få honom efter dig med om vi fortsätter med det här.

Sven såg att hon hade tårar i ögonen nu. Tusen tankar for genom hans huvud. Skulle han låta henne gå, låta sitt livs kärlek rinna honom ur händerna bara för att en idiotisk man inte förstod att hon inte var hans längre? Aldrig.

• Jag kan skydda dig. Vi kan lösa det.

• Nej Sven. Vi låter det vara, det är bättre.

• Jag är inte rädd för honom.

• Det spelar ingen roll. Jag vill inte dra in dig. Låt mig vara nu, snälla.

Och bara så där var hon borta.

Det tog Sven en vecka att ta reda på vem han var. Hans föräldrar jobbade inom kommunen och kunde via socialtjänsten ta reda på vem mannen som Angelica anmält var. Sven tänkte sätta dit honom, få bort honom och skydda Angelica. Det fanns inga andra sätt att för dem att vara tillsammans. Han började med att gå till varenda bar och uteställe han kunde hitta den följande helgen för att leta efter honom. Det sista stället var där Angelica jobbade, och det tog inte lång tid innan han såg honom. Lång, smal och klädd i svarta kläder med en sliten bikerjacka i skinn. Han såg att killen hela tiden hade ögonen mot garderoben, som att han höll koll på Angelica, såg till att hon inte pratade med någon.

Sven hade exakt koll på var alla vakter och polisen stod i lokalen. På dessa större uteställen hade de både metallscanner och poliser som gick runt och kollade så att allting var lugnt och letade efter knarklangning. Hans plan var väldigt enkel. Det skulle göra ont som fan tänkte han, men det var det värt. Han började gå mot baren där Angelicas ex stod, och beställde en öl. Han ställde sig med ryggen mot honom och tog upp sin mobil och ringde en vän. Samtidigt som han pratade högt med sin kompis i luren så började han fibbla med ölflaskan och råkade skvätta ut flaskan mot exet, samtidigt som han tappade balansen och föll mot den andre killens rygg. Reaktionen var omedelbar.

• Vad fan gör du? Skrek killen som både fått en knuff och öl över sig.

• Oj, förlåt det var verkligen inte meningen, skrattade Sven. Vad klumpig jag är!

• Vad fan, jag har ju öl över hela mig!

• Jag kan bjuda dig på en ny öl om du vill, för att gottgöra dig? Sven kollade mot garderoben för att försäkra sig om att Angelica var upptagen och inte såg dem.

• Vem fan glor du på därborta? Frågade killen hotfullt.

• Va? Nej ingen särskild, svarade Sven.

• Jaså? Jag tycker jag känner igen dig. Han studerade Sven noggrannare nu. Sven tänkte fort, han såg att vakterna tittade åt deras håll, redo att avstyra bråk.

• Just det ja. Det var ju jag som kom ut från Angelicas lägenhet för någon vecka sedan. Var det därifrån du kände igen mig?

  Sven flinade stort, han ville provocerade killen så mycket som möjligt för att planen skulle fungera. Och det tog inte mer än ett par sekunder innan första knytnäven hade träffat hans läpp. Sven tog tag i bardisken för att inte ramla ner på golvet av smällen. Under tiden stack han ner handen i bakfickan och fick fram ett litet föremål som han knöt handflatan runt hårt. Killen svängde med armarna mot honom igen, men denna gång duckade Sven från knytnäven och tänkte att det nu handlade om sekunder innan vakter och poliser var framme hos dem. Han slängde sig mot killen och fick tag i honom i en konstig form av omfamning, samtidigt som han lät föremålet glida ner i killens ficka. Sven kände hur han föll mot golvet med killen på sig och fick flera knytnävslag i ansiktet, mot halsen och i bröstet innan tyngden helt plötsligt lyftes av honom. Han försökte resa sig upp och se sig omkring, men blodet som rann ner i hans ögon dunklade synen och huvudet snurrade illavarslande. Han föll ner mot golvet igen det sista han hörde var sitt egna huvud landa mot betonggolvet med en hård duns

Sven vaknade till av något stack i hans högra hand. Han öppnade ögonen och såg att han låg på en brits i ett mycket ljust rum. Sjukhuset. En sköterska höll på att byta dropp på honom, därav sticket i handen. I den andra handen låg något mjukt. En hand, som ledde till en arm och när Sven tittade upp såg han Angelica sitta där. Hon höll honom i handen och verkade på blicken befinna sig långt borta.

• Angelica? Svens röst verkade liten och tunn.

• Sven, hej. Hon tittade på honom och log. Hur mår du?

• Finemang. Du är ju här. Vad hände?

• Åh. Mitt ex. Han slog ner dig. Jag tror han kände igen dig från den där natten, jag vet inte.

• Oj... Vad hände med honom?

• Polisen tog honom. Han hade villkorligt dom vet du, så han sitter i häktet. De hade hittat en kniv och knark på honom också. Förstår inte hur han lyckades smuggla in knivar genom scannern.

Sven log inombords och tänkte på det lilla paketet han lyckats slinka ner i killens ficka. Det hade alltså fungerat. Att bli gripen för slagsmål och anmäld för misshandel skulle aldrig räcka för att få honom i fängelset, så Sven tänkte att om man kryddade till det med olaga vapeninnehav och lite knark, så borde killen åtminstone sitta inne i ett par år.

• Vad tänker du på? Frågade Angelica och log.

• På dig. Att jag är så glad att du är här. Nu kan vi äntligen få vara tillsammans.

• Ja. Angelica började gråta stilla tårar. Ja, det kan vi.

 

Sven och Angelica fick ett par bra år tillsammans. När de studerat klart hade Angelica på något sätt utvecklats till en introvert version av sig själv. Sven tänkte att hon nog aldrig hade bearbetat allt som hände henne innan hon och Sven fann varandra. De gick skilda vägar, med många ångestfyllda farväl och nätter där de åter fann varandra och grep efter varenda halmstrå de kunde nå för att slippa lämna varandra. Men till slut flyttade Angelica utomlands och Sven hade inget annat val än att gå vidare. Han fick ett bra jobb, träffade en fin kvinna som hette Matilda som senare blev hans fru. De fick barn tillsammans och Sven kunde inte drömt om en bättre tillvaro. Men ibland fanns hon där i hans tankar, Angelica. Hans första kärlek. En kärlek som aldrig skulle försvinna, med sin egna plats långt inne i en vrå av hans hjärta. Och drömmarna, drommarna skulle han alltid ha.