Kickmeyer

Skumbad, Tonic och en rykande cigarett.
Svullna ögon, en sömnlös natt och känslan av att nu är allt slut..

Trodde jag var den starkare av oss, men så var det tydligen inte. För jag är inte stark alls när det gäller honom. Han är verkligen den ende som kan komma åt mig, göra mig fullständigt svag och smältande.
Och det finns ingenting jag kan göra. Förutom att sörja.
Har inte ätit på 2 dagar. Inget bra tecken.
Känslan av vanmakt är fullkomlig. Hans liv klarade sig utan törnar trots att jag försvann. Han mår bra, trots att jag försvann. Allt är precis som vanligt och 4 år raderades på nolltid. Som om det aldrig ens hänt.

Och jag ska åka. Känns jobbigt nu, när jag verkligen fattar att jag ska lämna mitt trygga liv här, för något annat. Under lång tid. Jag kommer inte ha någon kontroll över vad som händer i Linköping när jag i Danmark.
Kommer han hitta en ny flickvän? Kommer han sakna mig eller ångra sig? Kommer hans liv vara fulländat i den sekund jag sätter min fot på bussen härifrån?
Och kommer jag överleva det här? Känslomässigt alltså.. Jag överlevde 2005 men då visste jag att han älskade mig. Att det fanns tid.
Det finns det inte nu.

Var inne på Nordik idag och fick en inblick i hur mitt köpenhamnska liv ska se ut. När jag skaffat ett hyfsat jobb och lya och lever livet. Ljusår ifrån dagens datum.
Jag kan lika gärna leva mitt liv när jag ändå lever. Varför gräva ner sig i känslor för någon som ändå inte bryr sig? som någon sa.
Vi ska kanske ses imorgon. Han kommer antagligen ändra sig. Och även om han inte gör det så kommer det inte bli som jag vill. Jag kommer inte få någon närhet, någon kyss eller en garanti på att vi någonsin ses igen.
Och det suger mer än något annat.

Ikväll blir det 55an my friend. Karin och Carro har änligen kommit hem från Provence.
Och jag behöver verkligen en öl. 

vaknar staden långsamt
och jag är full igen
snön hyr ut sin oskuld
så skiten bara känns
känns som när jag kom hit
way back in 93

Just ja.

17 november är det Kentkonsert!
Och den 16e är det fest, ha ha jag kommer vara så jävla full på bussen upp. Men det kommer bli kul.
29 nov - 13 dec är jag i Danmark.

Sen fyller jag 23. Sen är det julafton. Sen är det nyår.
Blir det första utan V på fyra år. Mysko
Och dessutom den sista kvällen innan jag verkligen flyttar.

Jobb imorgon, känns segt nu när man varit ledig i en vecka. Men min brukare är så jävla skön så det reder sig.
Lite stressigt dock. Till Lambohov, o till stan efter jobbet, sen hem och sen till universitetet..
Isch, hoppas den här helgen urartar sig som jag tänkt.

Ja ja, nu ska jag väl ta och bli lite social här.
3 veckor sen en kyss.. sjukt.

Allting går igen kommer tillbaks
En dag ska alla skulderna betalas

Jag vet att du vet att jag har rätt, jag har rätt
Du har fel
Har inte tid med all din skit
Ja ja jag vet vad vi har förlorat
Jag vet att du vet jag har rätt, jag har rätt
Du har fel
Hur kan det spela någon roll?
Framtiden är ändå utom räckhåll för oss

Precis ätit taco-muffins, mitt egna recept och avnjuter nu en finlirar öl. Och lyssnar på min favortimusik. Underbart.
Snart är det rock'n'roll!

// Jackie [har gömt behov i sjalen] (som nu ligger och skräpar i Bellas fönster...!)

Har spenderat hela förmiddagen med att på högsta volym lyssnat av Kent albumet. Och verkligen lyssnat.
Nu har jag verkligen tagit det till mig, varenda ton, nyans i Jockes röst, varenda känsla och böj.
Helt underbart.
Känns som att jag fått ny styrka - igen.
Som Du & Jag Döden, det enda enskilda album som fått mig att orka och lida igenom en hel sommar av sorg. Och jag tror faktiskt att jag hittat en like. Känns som att så många ord av det som sjungs, träffar mig rakt i hjärtat - handlar om mig.

Mitt hjärta blöder, javisst.
Men det gör det med klass.

För er som blev lite förvirrade av mina avslutande ord i förra inlägget ska jag nu ge en förklaring, så att nämda personer inte känner sig påhoppade, svikna eller att missförstånd uppstår.

Efter en ganska seg kväll på stans vanliga uteställe förra fredagen med vän nr.1 & 2 minglade vi som vanligt runt efter att ha hälsat på diverse gamla bekanta, både av bättre och sämre sort.
Det hela började med att en väldigt lång bekant nr. 1 (Olle) och en dryg bekant nr. 2 (Clarke) stod och drygade sig med mig och ovan nämnda vänner i den väldigt trånga kön till baren.
Efter x antal rundor fick vi utstå en hel del tjafs och dryga kommentarer, som tex:

Jag: Gin & Tonic smakar ju skit!
Virre & Linn stämmer in.
Olle: Skit? har du sett dig själv i spegeln?
Jag, Virre & Linn står och gapar. Clarke skrattar.
Olle: Fast i och för sig så finns det ju inga speglar här.
Fler skratt.
En hel del sådana inlägg fortgick de två Campen sinsemellan, innan jag avlägsnade mig runt två tiden.
Vän nr. 1 & 2 gick till sina respektive hem strax efter.

Igår då, med några öl innanför västarna satt vi och pratade om hur just fräcka bekant nr.1 & 2 var, så ve beslöt oss för att skicka några mess till vederbörande för att ge igen. (Då hade Virre stött på samma personer även på lördagen och de hade drygat sig likadant)
Efter att ha skickat x antal mess från allas mobiler fick vi inget svar. Av olika förklaringar hände andra saker igår som gjorde att vi ändra fokus till andra saker (som att trösta en väns blödande hjärta).
Däremot i morse när jag och Virre vaknade såg vi ett sms där det stod:

"Damn! Jag ligger och sover. Har 39 graders feber och halsfluss" (Olle)

Alltså - karma. ger man skit får man skit. Och vi skrattade väldigt gott allihopa idag på Linds när Linn fick höra nyheten.

End of story.

Fy fan.
Jag hatar killar.
Speciellt ex.

Ingenting har hänt, ingenting kommer hända. Speciella eller rättare sagt jävligt Ospeciella Killen nuförtiden, tänker jag inte lägga ner en enda sekund till på.
För han är, som ni kanske gissar, extremt intelligensbefriad och bete sig som en bortskämd trilsken 5-åring. USCH!

Nu ska jag ner på stan och ta ID-foton.. Jättekul. Dom blir ju jämt så bra menar jag. Min allergi är i alla fall nästan helt borta och osynlig nu i alla fall.
Och natten spenderades hos Virre, efter en tyvärr väldigt trist avslutning på en trevlig kväll.
Sedan råkade man visst göra bort sig genom att skälla på en viss person, som jag sedan fick reda på låg hemma med 39 graders feber och halsfluss.. Men å andra sidan, what goes around comes around.

Onsdag

En dag ur mitt alldeles förfärligt glamorösa liv.
Idag har jag:

Druckit x antal koppar kaffe
Rökt x antal cigg
Skickat mess för x antal hundralappar
Hämtat min söte lillbror från fritids
Skrattat åt min hund som gjorde arkrobatkonster i löven ute
Pratat med väldigt envisa kärringar på Vårdcentralen för att få ett recpet till mer kortison (utan större framgång)

Dagen kommer fortgå som följande:

Åka ner på stan och träffa vän nr.1 (Virre) och vän nr.2 (Linn)
Bege mig tillsammans med vän nr. 1 & 2 till Systembolaget för att inhandla kvällens förtäring
Köpa smokes
Hyra x antal filmer
Sitta i en soffa, glo på film, dricka öl, röka och prata om vad nu vi tjejer pratar om.

Ja.
Angående uppdatering av den Högtidliga Torsdagen..
Vet fortfarande inte. Har tjafsat med den Specielle Killen i över 3 dagar nu och inte kommit fram till skvatt.
Förutom att vi antagligen inte kommer att ses och att jag antagligen kommer få åka till min kära Kentkonsert i Annexet i november med ingen annan än mig själv. Och kanske Conrad. (En kille som kan beskrivas som way far större Kentfan än mig. Trots att han söp bort Kent-Martins plektrum på Hulsfred förra året)
Men vi får se, to be continued.... (sååå spännande)

Nu ska jag ta och tupera skallen lite, eller ha ha håret, menar jag.
OM jag nu råkar träffa Specielle Killen på stan måste man ju se gorgeous ut. Med blankt svart hår, naturlig makeup, en lager-på-lager klänning i grått och höga stövlar borde det inte vara någon fara.

Ses senare!
Och drick med måtta ikväll på lill-Lördag. I know I won't =)

.. på idel människor som tror att de har rätten att kräva mig på all sorts information om mitt liv - var jag ska, med vem, hur, när osv. Och sedan när man väl varit så god och berättat det så tror vederbörande inte på vad man säger!
Men HAN å andra sidan är tyst som en j*vla mussla om allt som har med honom att göra.
ÅH! Blir så arg och irriterad och förbannad.

Den Högtidliga Torsdagen känns inte ett dugg lockade. Någon tjej som kan dekla med sig om hur bäst får en kille att sluta gå en på nerverna. HELA.TIDEN???

Känns skönt dock att i morgon blir det filmkväll med brudarna, lite pilsner och massa skönt ventilerande snack. det behövs för min arma själ!

---

 
Linn & Virre  ♥

Lika seg. Men har i alla fall varit  produktiv med att klistra ihop ett par snygga inbjudningskort till brorsans kalas i november.
Och röka.. Ja, det blir en historia för sig. För jag måste sluta innan de 2 första veckorna i december. (Eftersom min värdfamilj tror att jag är rökfri)


Det vanliga upplägget

Mmm.. och på Torsdag, ja Högtidliga Torsdag ska jag träffa Mr. Big. Eller Mr. Right eller Mr. Pucko om man så vill.. Det tog mig inte mindre än två timmar igår kväll på Msn för att få ur honom en lämplig dag och tid att ses.
För vi ska vara vänner nu. Har inte varit lätt hittills kan jag säga..

Men det är väl så, att man till varje pris måste straffa den stackars sate som råkade ha mognad och viljestyrka nog att vara den som avslutade förhållandet. För man måste ju vara ett offer, verkligen göra sig till ett offer. (Den part som inte ville göra slut alltså)
Fattar mig inte på det där. Fast det kanske bara är för att jag inte sitter i den sårbara situationen. Men ändå, slänga bort 4 år av minnen och erfarenheter känns trist, so friends it is!


Vill ha en kamera!! (Eftersom min gått sönder...)

Nej, sant.
Sitter hemma, ledig från jobbet ända fram till lördag. (Jag jobbar som personlig assistent.)
En aning tråkigt, trots att solen skiner ute och att temperaturen i alla fall ligger över fem plus. Jag blir bara så oerhört seg av att inte ha något att göra! Speciellt när man vaknar kl 06.45 av att hela huset börjar bli redo för avfärd till plugg och dylikt och man sedan inte kan somna om igen. Dessutom är jag sjuk, har fått en massa läskiga utslag i huvudet av en toning förra veckan, någon sorts allergisk reaktion. Vilket leder oss till min person.

Jag älskar att färga håret. Klippa och tona och platta. Från att ha haft midjelångt naturligt lockigt hår i nästan 18 år (och inte den blekaste aning om varför fön, spray och tupering behövdes) så fick jag ett lustigt ryck (ungefär samtidigt som min dåvarande pojkvän dumpade mig och hittade en ny) att bli en ny person. Så av föll håret hos min frisör Per och vips hade jag asymmetiskt frilla, kolsvart med blodröda slingor. Detta kombinerade jag med en nyfunnen passion för svart och Converse och deppade ihop mig totalt i alla Kents olika album.
Och så har det hållit på. En enda gång försökte jag mig på att bli blond, men det gick aldrig riktigt vägen. Och jag tenderar, som alltid när jag blir lite väl för vågad i mina val, att alltid gå tillbaka till ursprungsfärgen SVART eftersom... ja den är enkel. Problemet har alltid varit att hur faen får man ur svart hårfärg när man väl tröttnat??
Ja säg det den som vet. För nu sitter jag här med kolsvart hår och en tämligen sträng förbjudan att aldrig använda hårfärg igen eftersom jag uppenbarligen är extremt allergisk. Bevare mig väl...

I alla fall. 23 år gammal i december. Inte gjort något speciellt vettigt utav mitt liv, förutom helvetiskt mycket pluggande och goda betyg i språk. De senaste 4 åren har jag haft pojkvän, har en liten handfull vänner och stor familj. Jag är överdrivet förtjust i att sola, vilket såklart är ohälsosamt. Jag har snusat, men röker numera prince white. Jag gillar öl och att gå ut och ska loss, och är tyvärr/lyckligtvis också väldigt flirtig och go av naturen. 

Jag har tänkt bli journalist och sedan författare. Det är min grande plan med livet. Om det lyckas återstår att se.
För närvarande väntar jag på att det ska bli januari, vilket är då mitt livs störa äventyr/utmaning börjar.
Jag ska nämligen resa ner till Danmark och vara au pair. Inte särskilt orginellt kanske ni tänker. Nej, visserligen inte, men det är en golden opportunity. Speciellt med tanke på vilka jag ska jobba med, alla fördelar och pengarna jag kommer kunna lägga undan.
För att inte tala om att det blir första gången jag åker iväg helt själv och lär mig stå på mina egna darriga ben i hela 18 månader eller mer.

Inte alla i in omgivning har gillat beslutet. Speciellt inte Mr. Big som nu inte längre än min.. Ännu ett obekvämt beslut. Men i sanning det enda rätta!

Och som min padre Jocke sjunger (som jag för övrigt snart ska se i sthlm) Ingenting, först kom ingenting, sen kom ingenting... men ingenting är - ingenting.
Ha ha, kanske låter helt ovettigt för er andra. Men åh så logiskt för mig.