Kickmeyer

Vad är det du egentligen vill säga?

Hemma.
Ätit, lagat lunchlåda, läst ut en bok, glott på tv.
För att börja om allt imorgon.


I helgen grät jag över kärleken, för första gången på många månader.
Över det hemska i att folk ska må dåligt.
Över den långdragna sorgen.
Över känslan att man till slut inte orkar se ledsna människor längre.
Inte höra om sjukhus. Inte uppröras av dåliga beslut, över ambulansfärder, sprutor, undersökningar, hjärtinfarkter.

Jag tycker jag orkade tillräckligt förra gången.
Och har jag har stått upp i fem månader, och gjort ganska OK ifrån mig.
Tills i helgen.
När man till slut måste be om lov att få sluta vara den som hör allt, ser allt, får ta upp spillror, torka tårar, finnas till hands, alltid får sitta hemma och vänta, alltid får sitta tyst brevid.

Jag hoppas det blir bra. Snart.
Jag hoppas så mycket.
Just nu känns ingenting som vanligt. Det känns konstigt och osäkert. Jag vet inte hur mycket jag orkar.

Men jag vet att jag älskar dig.
Hoppas vi klarar detta med, för då klarar vi allt.

// J