Kickmeyer

... att man inte lever det liv man vill leva. Eller trodde att man skulle leva.

Jag kan följa de vänner jag hade i Linköping, deras liv, hur det gick för dem, vad de satsat på, vad staden betyder, hur allt förändrats medan jag var någon annanstans.
Det gör lite ont att veta att om jag åker tillbaka nu - så kommer allting vara annorlunda.

Hur hade allt sett ut om jag stannat?
Hade jag haft samma vänner? Samma problem? Samma utsikter, drömmar, förhoppningar?

Och vad gör jag nu? Var hamnade jag, i mitt vuxna liv med ansvar för att leda det på rätt håll, till de mål jag satt upp? Gör jag rätt? Ska jag vara här? Och vad har jag här egentligen?

Det hade kunnat bli värre där. Eller bättre här. Jag antar att allting handlar om omständigheter. Omständigheterna ledde mig hit. Det och lite spontanitet.
Jag får liksom räkna det jag har på plussidan.
Ett heltidsjobb som jag tycker om och är bra på. En stor och fin lägenhet. Få men nära vänner.

Men resten då? En del har barn och familj och hus vid den här åldern redan.
En del lever livet, reser och festar fortfarande som om det inte fanns en morgondag.
En del flyttar för att plugga och leva det liv som hör till det. En investering i framtiden.
Jag då?
Jag gör inget av det. Jag fastnade någonstans. Och har jäkligt svårt att ta mig ur det.
Hela tiden tänker jag Men sen. Då ska jag ...
Men när är sen då? När man strax är 26 år gammal... Hey man blir ju inte yngre.

Skulle jag börja universitetet nu skulle jag bara känna mig gammal.
Skulle jag börja på ett nytt jobb med de meriter jag arbetat mig upp till skulle jag känna mig korkad och okunnig.
Skuller jag flytta - ha ha kom igen. Jag gör ju inte annat.

Har en gitarr som står här hemma i ett hörn. Jag kan inte spela gitarr.
Har en dator som är redo att användas dygnet runt. Men jag skriver inte.
Har alla möjligheter i världen att läsa vad jag vill. Men jag läser inte.


Vad fan att man ska vara så bekväm. Och feg. Och ha en inte-ens-i-mitten-av-livet-kris.
Och sakna mitt underbara Linköping.